Bristningen

Världen blir alltmer medialiserad och kartlagd för att vi ska ”förstå” den allt bättre, samtidigt som känslan av splittring och svårgripbarhet bara växer. Vi verkar ha förlorat kompassriktningen och försjunker i detaljerna. Man talar om ”detaljernas tyranni” och om de ”små berättelserna”. Inte underligt då att just fragmentet blivit sinnebild för den postmoderna tidsandan på bekostnad av de större berättelserna och sammanhangen.

Men världens splittring är ingen ny föreställning, den fanns redan i den gamla judiska ljusmyten ”Schvirat hakelim” (bristningen), då ett överskott av stränghet i ordnandet fick kärilen att brista, och allt ljus spriddes ut över världen, ner i minsta håla och skrymsle. Det ansågs därför vara människans uppgift att samla in det skingrade ljuset: ”tikkun” (läran om helandet). Men då måste hon också ner till de smutsigaste, lägsta och mest fördömda platserna.

En gammal religiös myt får därför belysa konstens och konstnärens visionära uppdrag i en illusionslös och motsägelsefull värld. Där man utan att rygga för bilden, lägger ett fragment intill ett annat. Tålamodsprövande, men utan “ett överskott av stränghet i ordnandet”. För då riskerar allt att förskingras på nytt. En metafor för inte bara konst utan för allt som sätts i alltför rigida system, som till exempel ideologiernas totalitära anspråk, eller det kapitalistiska systemets hänsynslösa rovdrift och obalans.